....det är att man får stiga upp samtidigt som solen sakta stiger upp över horisonten. När gräset fortfarande är fuktigt av morgondaggen och vattnet ligger spegelblankt över havet. Några fåglar flyger skrämt iväg när de hör ljud av barnröster och små fötter.
Jag avnjuter en härlig frukost på bryggan och njuter av tystnaden och barnens glada tillrop. Efter att frukosten är avklarad går jag och tar på mina träningskläder och sätter mig och bloggar en stund. När energin från maten kommit ut i mina muskler beger jag mig ut på en löptur runt ön.
Luften är fortfarande lite kylig men jag känner hur solstrålarna kämpar för att värma upp dagen samtidigt som jag känner att mina skor blöta av det våta gräset.
Jag lägger mig på ett skönt uppvärmingstempo så att kroppen hinner vakna och för att jag inte ska tappa andan i de första backarna. Efter någon kilometer ökar jag farten och andhämtningen blir lite kraftigare. Jag funderar på om mina hjärnspöken tillåter mig att pressa mig lite extra idag, får mig att ligga på en mycket ansträngande nivå? Hur långt kommer jag orka att springa då? Undrar vilken kilometertid jag kan komma upp i med den här ansträngningen? Backarna hjälper så klart till att höja nivån av ansträngning men om jag ökar tempot ytterligare i nerförsbackara kanske farten går på ett ut?
Jag hör mina hjärnspöken säga åt mig att nu är det dags att sänka tempo, det går lite väl fort. Jag försöker slå bort dem och koncentrera mig på mina steg och återta kontrollen över mina kraftiga andetag. Jag ska orka ta mig över puckeln, då känns allt lättare...ett tag....innan nästa hjärnspöke talar om för mig att sakta ner. De här backarna tar verkligen musten ur en!
Benen svider och vill inte alls trycka i från för att komma uppåt. Mina ben och min kropp vill ligga och vila i diket (nu har det gått långt när även ett dike känns som en hägring) men jag ska slå alla hjärnspöken, jag ska inte ge upp. Jag försöka tänka att vad är väl fyrtio minuter på en hel dag? Ska det verkligen vara helt omöjligt att pressa sig och ha lite jobbigt i ynka fyrtio minuter? Hallå? Kom igen nu då! Vad är väl en bal på slottet? Kämpa, kämpa, kämpa! Jag ska vinna kampen över mina hjärnspöken. Tiden slutar på 37 minuter 6 kilometer senare. Jag vann inte helt över mina hjärnspöken men jag gav dem en god match ialla fall. :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar