Idag sprang jag runt sjöarna i Solna, var lite nyfiken på vilken kilometertid jag ligger på så jag vet hur jobbig träningen kommer att bli framöver. Jag har redan konstaterat att jag inte är en snabb löpare så jag tror att det är mest realistiskt att sikta på att komma runt på 25 minuter. Jag vet i och för sig inte vilken terräng det är men jag kommer att provspringa sträckan i förväg :-)
Vore roligare med en stafett som innehöll lite styrkemoment. Bära en stock och lyfta en sten eller nåt. Inte bara springa rakt fram. Då skulle jag lyckas mycket bättre. Slita och dra, använda råstyrka och känna sig som hulken - det är mina grejer det.
Idag kl. 5.20 med 1 1/2 dl fil i magen lyckades jag springa på 29 minuter. Jag låg på 14 på Borgskalan dvs. något ansträngande till ansträngande. På Bellmanstafetten får jag nog räkna med att ligga på minst 17 dvs. mycket ansträngande och sista kilometern på 19, mycket, mycket ansträngande. Å andra sidan kommer loppet äga rum när tuppen snart ska gå och lägga sig, inte stiga upp som idag.
Ett problem jag har när jag springer snabbare är att min mage sätts i gång med dunder och brak så mitt enda orosmoln är om jag kommer runt utan att behöva gå på toa...eller skogen...
Jag är ju en galen tävlingsmänniska så jag hoppas att jag lyckas springa snabbare än 25 minuter. Vi får väl se. Och vad kan hända? Jo, att det känns väldigt jobbigt och det har väl ingen dött av? Jag borde nog kunna pressa mitt psyke till att befinna mig i en jobbig känsla i lite mer än tjugo minuter. Det sitter nog mest i huvudet. Så nu i sommar blir det intervallträning för psyket och sköna skogsrundor bland vitsipporna.
MEN vilken runda jag sprang idag! Vattnet låg helt stilla och spegelblank. Mårten gås med fru var ute och åt gräs med sina små dunungar. Kanadagässen och fiskmåsarna sjöng ikapp och solen steg sakta upp över trädtopparna. Inte var det Bellmanstafetten jag hade i mina tankar då. Nej, jag njöt av soluppgången, andhämtningen och naturens under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar