Jag och min man satt i soffan, jag pustade lite över att jag tappat inspirationen att blogga om träning. Vem vill lyssna på mig om kost och träning? Det finns ju tusentals därute som redan bloggar om det så vad har jag att komma med? Tja, säger min man, du kan ju börja med att byta bild och ta bort kropp och knopp - klüftigt tänkande, det är för mesigt. Du är ju Fanny Fucking Klüft klart man vill läsa det du skriver. Jaha, svarar jag och vad tycker du att jag ska kalla den, Fanny Fucking Klüft eller? Ja varför inte, svarar han.
Vi skrattade länge och sen bestämde jag mig för att jo, jag ska kalla den för Fanny Fucking Klüft bara för att se vilken reaktion jag får...i alla fall ett tag...
Varför ska man alltid vara så snäll och sansad? Hela min tillvaro handlar om att hela tiden göra rätt prioriteringar för att hinna med. Ändå finns känslan hela tiden att jag borde kunna göra mer. Allt löser sig dock till slut, jag lyckas ofta trolla med knäna och det känns som att vissa i min omgivning börjar ta det mer som regel än undantag. Hur smart är det? Av mig alltså, att alltid kasta ut mitt skyddsnät och fånga alla bollar som kastas på mig?
Just nu funkar det, jag är i alla fall rätt nöjd...även om jag känner att inte hela jag används på bästa sätt. Att ducka är dock inte riktigt min grej så jag kavlar upp ärmarna och välkomnar strömmen med öppna armar.
Hade jag inte lyckats motivera mig att träna fem gånger i veckan hade nog en å annan boll träffat mig i huvudet....å visst blir jag träffad då och då, det är då som jag lackar ur och likt en trotsig tonåring börjar kalla min blogg för Fanny Fucking Klüft...
Vi skrattade länge och sen bestämde jag mig för att jo, jag ska kalla den för Fanny Fucking Klüft bara för att se vilken reaktion jag får...i alla fall ett tag...
Varför ska man alltid vara så snäll och sansad? Hela min tillvaro handlar om att hela tiden göra rätt prioriteringar för att hinna med. Ändå finns känslan hela tiden att jag borde kunna göra mer. Allt löser sig dock till slut, jag lyckas ofta trolla med knäna och det känns som att vissa i min omgivning börjar ta det mer som regel än undantag. Hur smart är det? Av mig alltså, att alltid kasta ut mitt skyddsnät och fånga alla bollar som kastas på mig?
Just nu funkar det, jag är i alla fall rätt nöjd...även om jag känner att inte hela jag används på bästa sätt. Att ducka är dock inte riktigt min grej så jag kavlar upp ärmarna och välkomnar strömmen med öppna armar.
Hade jag inte lyckats motivera mig att träna fem gånger i veckan hade nog en å annan boll träffat mig i huvudet....å visst blir jag träffad då och då, det är då som jag lackar ur och likt en trotsig tonåring börjar kalla min blogg för Fanny Fucking Klüft...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar